Född 1846-09-16 i Södra Harg, Harg (C).
Bonde.
|
Per Jansson.
Född 1846-09-16 i Södra Harg, Harg (C).
Bonde.
| ||||
Matilda Adrietta Andersdotter.
Född 1855-11-23 i Fresta, Alunda (C).
Död 1930-12-07 i Kilby, Alunda (C).
Denna artikel är skriven av Anna Orebrand och den var införd i Runslingan nr. 2 2003.
ETT ÄKTENSKAP I UPPLÖSNING
Den 17 september 1880 stod hustru Matilda Andrietta Andersdotter inför Frösåkers häradsrätt i
Östhammar. Hon hade blivit stämd av sin make Per Jansson, som till följd av osämja ville skiljas
efter tre års äktenskap. Innan en skilsmässa kunde bli verklighet måste dock fallet utredas
ordentligt av häradsrätten, vilket bl a innebar att makarnas relation skulle skärskådas in i
minsta detalj. År 1880 var det nämligen mycket svårare att skiljas än idag. Äktenskapet
betraktades som ett av samhällets viktigaste fundament och måste till varje pris skyddas, vilket
förklarar varför så få skilsmässoorsaker godtogs av häradsrätten. Till de legitima skälen hörde
bl a äktenskapsbrott och egenvilligt övergivande, medan vägen till skilsmässa för de par som
"bara" levde i oenighet var betydligt snårigare, vilket kommer att framgå av denna artikel.
Men historien om Andrietta, min morfars mormor, och hennes första äktenskap börjar
egentligen inte här, inför häradsrätten i Östhammar, utan långt tidigare.
Bakgrund
Matilda Andrietta Andersdotter föddes den 23 november 1855 i Fresta, Alunda socken, som
dotter till skattebonden Anders Andersson och hans hustru Greta Stina Andersdotter.
Föräldrarna, som var bördiga från Alunda respektive Ekeby, hade varit gifta sedan 1849.
Vid 21 års ålder ingick Andrietta äktenskap med bonden Per Jansson, som var född 1846 i
Harg och sålunda nio äldre än sin unga brud. Vid tiden för giftermålet var han bonde i
Långsunda, Hökhuvuds socken. Vigseln ägde rum den 14 september 1877 i Alunda. Snart
väntade paret sitt första barn och den 6 juni 1878 födde Andrietta en dotter, som döptes till
Maria Matilda. Andrietta och Per hade då varit gifta i knappt nio månader, men redan knakade
äktenskapet i fogarna, i alla fall om man får tro Andriettas egen berättelse inför häradsrätten.
Andriettas berättelse
Fem veckor efter vigseln i september 1877 hade Andrietta flyttat hem till Per i Långsunda. Fram
till juletid samma år hade makarna levt i ett lyckligt äktenskap, men sedan hade mannen
förändrats och blivit kylig och likgiltig. Situationen hade förvärrats ytterligare efter dotterns
födelse. Särskilt upprörd var Andrietta över att mannen inte en enda gång hade besökt henne
när hon låg till sängs efter förlossningen, vilket hade fått henne att känna sig avskydd och
hatad. Dessutom hade mannens föräldrar, vilka bodde hos makarna, visat hårdhet och ovilja
mot sin svärdotter. På grund av allt detta hade hon haft svårt att återhämta sig fysiskt efter
barnsbörden och därtill blivit så sjuk till sinnet att hon på folk i sin omgivning hade gjort intryck
av att vara svagsint.
På hösten 1878 hade en syster till mannen flyttat hem till makarna. Denna syster, som var
dömd för barnamord, hade genom sin elakhet gjort Andriettas tillvaro så outhärdlig att hon
under tio veckors tid hade varit tvungen att bo hos sina föräldrar i Alunda. Vistelsen i fråga
hade gjort hennes hälsa gott, men tillbaka hos sin make hade hon fått ta emot ständiga
förebråelser om att hon var en dålig matmor. Dessa förebråelser ansåg Andrietta mycket
orättvisa eftersom hon aldrig hade tillåtits att uträtta något. Dessutom hade hon p g a sin
sjukdom tidvis varit oförmögen till arbete.
Efter Andriettas berättelse fick Per Jansson ordet. Han förnekade att han och hans föräldrar
hade varit hårda mot Andrietta. För att kasta ljus över hur deras sammanlevnad i verkligheten
hade varit bad han därför häradsrätten att höra de fem vittnen som fanns på plats.
Vittnenas redogörelser
Först ut av vittnena, som hördes en och en, var tjänstepigan Vilhelmina Söderlund, som under
två års tid från hösten 1877 hade varit anställd hos makarna. Hon bekräftade att makarna till
en början levt i endräkt och kärlek, men vid tiden för dotterns födelse hade hustrun börjat att
beklaga sig över kallsinnighet hos mannen, som enligt vittnet aldrig hade funnits vid hustruns
sida när hon hade legat sjuk. Efter barnsbörden menade vittnet att hustrun nästan hade verkat
svagsint, då hon ständigt och utan synbar anledning hade fallit i gråt och ofta fällt de
besynnerligaste kommentarer.
Nästa vittne var nybyggaren Gustaf Gustafsson i Björsta, som i mars 1880 under åtta dagar
hade vistats i makarnas hem för att utföra diverse snickeriarbeten. Han hade då lagt märke till
den osämja som rådde mellan makarna. Han berättade bl a att hustrun en afton, då maken
kommit in i stugan, hade sprungit upp från sin pall och sagt: "Hade det inte varit bättre om jag
tagit en harmoni och spelat en strof om kvällarna än att jag skulle ta dig din röda djävul". När
föräldrarna en dag hade kommit på besök för att få sin dotter att uppföra sig bättre hade hon
talat om för dem att hon ville lämna sin man. Detta hade dock ogillats av fadern, som enligt
vittnet svarat: "Du får ta vägen vart du vill, men kommer du härifrån, så inte kommer du hem till
mig".
Nästa vittne att höras var hustru Helena Söderlund vid Björsta gruvor. Vittnet hade vid
åtskilliga tillfällen hjälpt till i makarnas hem och då lagt märke till att förhållandet mellan dem inte
var det bästa. Vid ett tillfälle hade vittnet frågat hustrun om hon inte älskade sin man längre.
Hustrun hade då svarat att hon hade älskat honom, men ej sedan dagen efter deras bröllop,
då hon hade upptäckt att han var "svart".
Därefter hördes tjänstepigan Erika Andersdotter i Söder Skäfthammar, som under ett halvår
hade varit anställd hos makarna. Under denna tid hade makarna dagligen grälat med
varandra. Dessa gräl hade i regel startats av hustrun, men ibland även av mannen, som
annars sällan talade med sin hustru och aldrig på ett kärleksfullt sätt. Mannen hade vid ett
tillfälle slagit sin hustru i ansiktet med ett par hängslen då hon hade börjat träta med honom.
När mannen ibland velat läsa Guds ord högt för sin hustru hade denna försökt att överrösta
honom genom att samtidigt läsa högt ur en tidning eller genom att under sång dansa omkring
på golvet. Vittnet menade vidare att hustrun aldrig hade haft ro att sköta sitt arbete som
matmor, men när hennes försumlighet påtalades svarade hon alltid: "Jag kan nog, om jag vill".
Vid de få tillfällen då hon hade tagit hand om sitt barn hade hon burit sig mycket oförståndigt
åt, t ex satt ifrån sig barnet på skänken varifrån det lätt hade kunnat ramla ner. Svärmodern
hade därför varit tvungen att sköta om barnet, som inte verkade trivas hos sin mor. Vittnet
hade dock aldrig hört hustrun säga något som tydde på att hon var rubbad till förståndet.
Det sista vittnet, Brita Catharina Andersdotter, var hustru till Jan Mattsson i Långsunda och
hade emellanåt hjälpt till i makarnas hus. Även hon hade lagt märke till den äktenskapliga
osämjan. Hon menade dock att hustrun, som tidigare aldrig hade hjälpt till i hemmet, sedan hon
tillfrisknat bjudit till vid skötseln av både hem och barn.
Efter vittnesmålen fick Per Jansson ordet igen. Han erkände då att han någon gång hade
startat gräl med sin hustru och att denna nu skötte om sitt barn. Det sistnämnda menade han
dock berodde på att hon ville visa att hon kunde ta hand om barnet i händelse av skilsmässa
mellan makarna.
Häradsrättens utslag
Utslaget kom den 2 december 1880. Häradsrätten dömde då Per Jansson och Andrietta
Andersdotter till skillnad på ett år till säng och säte. Under ett års tid skulle makarna alltså leva
skilda åt, för att sedan om möjligt återförenas. Mer än så kunde rätten inte göra, då man
saknade befogenhet att döma definitiv skilsmässa i fall där makarna "bara" levde i oenighet.
Så förblev det faktiskt ända till 1915. Men som vi snart ska få se var hoppet ännu inte ute för
Andrietta och Per.
Makarna befanns av häradsrätten lika skyldiga till den äktenskapliga oenigheten, men Per
ansågs mest lämpad att ta hand om dottern Maria Matilda. Han blev dock skyldig att betala
150 kr i underhåll till sin hustru. Hon hade emellertid krävt 400 kr, så förmodligen blev
häradsrättens utslag i flera avseenden en besvikelse för Andrietta.
Till kungs
Häradsrätten hade kanske hoppats att Per och Andrietta skulle försonas efter att ha levt
åtskilda under ett år. Så blev dock inte fallet. När detta år hade gått vände sig nämligen Per
Jansson till Kungl Maj:t, för att få skilsmässa genom dispens. Till kungs gick många par som
inte kunde få skilsmässa den vanliga vägen. Ansökan gick igenom och den 14 juli 1882
beviljade kung Oskar II skilsmässa mellan makarna och några månader senare utfärdade
domkapitlet det efterlängtade skiljebrevet, allt enligt föreskrifterna. Därmed var äktenskapet
mellan Per Jansson och Andrietta Andersdotter definitivt över.
Epilog
Efter separationen från maken flyttade Andrietta hem till sina föräldrar i Alunda. Fadern lät alltså
Andrietta komma hem igen, trots att han tidigare hade hotat med motsatsen. Den 19
september 1884 gifte hon om sig med Olaus Blomgren, som arbetade som dräng på faderns
gård. Vigseln ägde rum i Helga Trefaldighets församling, troligtvis i skymundan. Paret fick flera
barn och Olaus tog så småningom över gården efter svärfadern. Sina sista år tillbringade
Andrietta hos dottern Elsa Karlsson i Kilby, Alunda. Där avled hon den 7 december 1930 av
åderförkalkning, 75 år gammal. Äktenskapet med Olaus varade livet ut, så någon ytterligare
skilsmässa behövde Andrietta aldrig vara med om.
Hur gick det då för Andriettas f d make? Per Jansson flyttade till Valö samma år som
skilsmässan gick igenom. År 1884 gifte han om sig med Charlotta Lovisa Andersdotter, med
vilken han fick en dotter. Per bodde kvar i Valö fram till sin död 1921. Inte heller hans andra
äktenskap slutade i skilsmässa.
Maria Matilda Pettersson, Andriettas och Pers gemensamma dotter som omtalas i de bevarade
protokollen, blev efter skilsmässan kvar i Långsunda hos farföräldrarna. Hon var länge ogift,
men ingick år 1916 äktenskap med Erik Axel Eriksson. Paret bodde i Vittinge, där Maria
Matilda avled barnlös 1946. Idag finns alltså inga gemensamma ättlingar till Andrietta och Per i
livet, men var för sig har de många efterkommande, som aldrig skulle ha kommit till världen om
inte kungen till sist hade låtit makarna gå skilda vägar och därigenom gett dem möjlighet att
finna lyckan på annat håll.
Källor och litteratur
Otryckta källor
Landsarkivet i Uppsala (ULA)
Domböcker från Frösåkers häradsrätt
Kyrkböcker från Alunda, Hökhuvud, Valö m fl församlingar
Skilsmässohandlingar från Uppsala domkapitel
Litteratur
Taussi Sjöberg, Marja (1988), Skiljas. Trolovning, äktenskap och skilsmässa i Norrland på
1800-talet. Stockholm.
Personregister Efternamnsregister Ortsregister
Framställd 2013-09-13 med hjälp av Disgen version 8.2d.